Förstå din häst
Förstå din häst
Hästen har inte samma synfält som oss
På grund av att hästarnas ögon sitter på sidorna av huvudet i motsats till oss människor som har ögonen mitt i ansiktet så har hästarna ett helt annorlunda seende. Hästar ser sämre framåt än vi. Däremot ser de bra åt sidorna och en del bakåt (Vem har inte drabbats av soptunnemonstret eller ett ruggigt cykeltroll?). Om hästen höjer på huvudet ser den bättre rakt fram. För att få skärpa på det som hästen ser, höjer och sänker den på huvudet. Som ryttare är det viktigt att tänka på att man låter hästen höja på huvudet vid hoppning, så att den ser hindret bättre.
Djupseende, färgseende och mörkerseende
Vem har inte blivit stående med sin häst vid en ynkans liten vattenpöl? Hästen har vägrat att ta ett steg och man blir argare och argare… Stopp, nu är det dags att tänka till igen! Hästen har svårt med djupseendet, eftersom bilden av ett föremål kommer till hjärnan som två bilder, som sedan måste kombineras till en bild i hjärnan. Människan ser föremålet med bägge ögonen samtidigt och har lättare att se djup. Det är därför många hästar tycker att det är läskigt med vattenpölar och diken, de ser helt enkelt inte hur djupt det är! Hålor i en väg uppfattas bara som skuggor.
Hästar kan se färger och är alltså inte färgblinda som t ex hundar. Ska man säga någon ordning på hur färgerna är för hästarna så är det att lättast ser de gult, sedan i ordningen grönt, blått och sist rött. Vitt och svart kan vara lite otäcka eftersom de egentligen inte är någon färg alls. Nu kanske det är lättare att förstå att det är olika färger på hindren på en hopptävling? Med olika färgkombinationer blir banorna olika svåra.
Mörkerseendet har hästarna det lite jobbigt att ställa om till. Det tar ungefär 1-1½ timme för hästen att ställa om ögonen från ljus till mörker. Det bör vi som hästmänniskor ha i åtanke när vi tvingar in hästarna i en mörk transport! Ha ordentlig belysning i transporten och framdörren öppen när ni lastar, så gör ni transporten mer inbjudande för hästen.
En utmärkt hörsel
I hästens öron finns det fler muskler än vad som finns i hela människans ansikte! Hela 13 muskelpar styr öronen. Det gör att öronen kan vridas i nästan vilken riktning som helst och hästen har lätt för att samla in ljud från alla håll. Dessutom hör hästen bättre än människan och uppfattar högre toner än våra öron. Det gör ju att hästen kan bli skrämd av ett ljud som ryttaren inte ens uppfattar (Korven är expert på att avslöja "spioner" bland träden). Det är något att komma ihåg innan man tycker att hästen är dum och skyggar för "ingenting". Hästen är också väldigt känslig för röster, inte för orden men för tonläget som människan använder. Prata mycket med din häst och använd ETT tonläge varje gång du berömmer och ETT varje gång som du tillrättavisar. Man måste vara konsekvent och göra likadant varje gång, hästarna lär sig snabbt att förstå vad som är tillåtet och vad som inte är tillåtet.
Lukt och smak
Hästen har ett väldigt väl utvecklat luktsinne. Den kan faktiskt lukta sig till rädsla hos människan Detta är något hästen gärna använder för att ta över ledarskapet över skötare/ryttare, vilket ofta leder till missförstånd mellan häst och människa. Hästens nos är extra känslig för lukten av blod och många hästar blir uppskärrade när de kommer i närheten av t ex slakterier. I flocken håller hästarna koll på varandra genom lukten och hästar som luktar "fel" stöts ut. Det är därför hästar som kommer nya till ett stall kan ha svårt att komma in i gemenskapen. Lukter kan betyda både skrämsel och trygghet. Lukten av gris och älg är till exempel läskiga (grannens ungdjur också!), medan många hästar känner sig trygga när de känner doften av skötarens jacka.
Smaken är inte lika väl utvecklad som luktsinnet hos hästarna. Men ändå är den ett viktigt hjälpmedel för hästen att hitta ofarlig föda. De flesta hästar gillar sötsaker, men för den sakens skull är det inte säker att de uppfattar en sockerbit som beröm, oftast blir de gladare för en klapp på halsen eller en skrittpaus på lång tygel.
På nosen sitter det en mängd känselceller och dessutom långa känselhår. Och på samma sätt som små barn utforskar föremål genom att stoppa dem i munnen så vill hästen gärna utforska med nosen.
Hästens kroppskänsel - en kommunikationsapparat
Kroppskänseln är viktig, dels för att kunna prata med andra hästar, men också för kommunikationen mellan häst och ryttare. Skänklarna verkar ju genom känsel till exempel! Om man sitter och sparkar och nöter på hästens sidor så struntar den till sist i ryttarens signaler och blir "skänkeldöd", men känseln försvinner inte - hästen kan ju fortfarande känna en fluga som spatserar omkring på den. Men kommunikationen mellan hästen och ryttarens "skänkelhjälper" upphör att fungera. Då kan det vara bra för ryttaren att använda sig av övriga hjälper; rösten, vikthjälper - själva sätet och i sista hand spö och eventuellt sporrar.
Manken är ett annat känsligt område och ern upprörd häst lugnar sig lättare om man kliar den på manken. Det har jag använt många gånger i skogen och när vi mött "otäcka saker" på vägen. Det fungerar! Så gör hästarna mot varandra - det har ni säkert sett någon gång i hagen.
Hästen har inte samma synfält som oss
På grund av att hästarnas ögon sitter på sidorna av huvudet i motsats till oss människor som har ögonen mitt i ansiktet så har hästarna ett helt annorlunda seende. Hästar ser sämre framåt än vi. Däremot ser de bra åt sidorna och en del bakåt (Vem har inte drabbats av soptunnemonstret eller ett ruggigt cykeltroll?). Om hästen höjer på huvudet ser den bättre rakt fram. För att få skärpa på det som hästen ser, höjer och sänker den på huvudet. Som ryttare är det viktigt att tänka på att man låter hästen höja på huvudet vid hoppning, så att den ser hindret bättre.
Djupseende, färgseende och mörkerseende
Vem har inte blivit stående med sin häst vid en ynkans liten vattenpöl? Hästen har vägrat att ta ett steg och man blir argare och argare… Stopp, nu är det dags att tänka till igen! Hästen har svårt med djupseendet, eftersom bilden av ett föremål kommer till hjärnan som två bilder, som sedan måste kombineras till en bild i hjärnan. Människan ser föremålet med bägge ögonen samtidigt och har lättare att se djup. Det är därför många hästar tycker att det är läskigt med vattenpölar och diken, de ser helt enkelt inte hur djupt det är! Hålor i en väg uppfattas bara som skuggor.
Hästar kan se färger och är alltså inte färgblinda som t ex hundar. Ska man säga någon ordning på hur färgerna är för hästarna så är det att lättast ser de gult, sedan i ordningen grönt, blått och sist rött. Vitt och svart kan vara lite otäcka eftersom de egentligen inte är någon färg alls. Nu kanske det är lättare att förstå att det är olika färger på hindren på en hopptävling? Med olika färgkombinationer blir banorna olika svåra.
Mörkerseendet har hästarna det lite jobbigt att ställa om till. Det tar ungefär 1-1½ timme för hästen att ställa om ögonen från ljus till mörker. Det bör vi som hästmänniskor ha i åtanke när vi tvingar in hästarna i en mörk transport! Ha ordentlig belysning i transporten och framdörren öppen när ni lastar, så gör ni transporten mer inbjudande för hästen.
En utmärkt hörsel
I hästens öron finns det fler muskler än vad som finns i hela människans ansikte! Hela 13 muskelpar styr öronen. Det gör att öronen kan vridas i nästan vilken riktning som helst och hästen har lätt för att samla in ljud från alla håll. Dessutom hör hästen bättre än människan och uppfattar högre toner än våra öron. Det gör ju att hästen kan bli skrämd av ett ljud som ryttaren inte ens uppfattar (Korven är expert på att avslöja "spioner" bland träden). Det är något att komma ihåg innan man tycker att hästen är dum och skyggar för "ingenting". Hästen är också väldigt känslig för röster, inte för orden men för tonläget som människan använder. Prata mycket med din häst och använd ETT tonläge varje gång du berömmer och ETT varje gång som du tillrättavisar. Man måste vara konsekvent och göra likadant varje gång, hästarna lär sig snabbt att förstå vad som är tillåtet och vad som inte är tillåtet.
Lukt och smak
Hästen har ett väldigt väl utvecklat luktsinne. Den kan faktiskt lukta sig till rädsla hos människan Detta är något hästen gärna använder för att ta över ledarskapet över skötare/ryttare, vilket ofta leder till missförstånd mellan häst och människa. Hästens nos är extra känslig för lukten av blod och många hästar blir uppskärrade när de kommer i närheten av t ex slakterier. I flocken håller hästarna koll på varandra genom lukten och hästar som luktar "fel" stöts ut. Det är därför hästar som kommer nya till ett stall kan ha svårt att komma in i gemenskapen. Lukter kan betyda både skrämsel och trygghet. Lukten av gris och älg är till exempel läskiga (grannens ungdjur också!), medan många hästar känner sig trygga när de känner doften av skötarens jacka.
Smaken är inte lika väl utvecklad som luktsinnet hos hästarna. Men ändå är den ett viktigt hjälpmedel för hästen att hitta ofarlig föda. De flesta hästar gillar sötsaker, men för den sakens skull är det inte säker att de uppfattar en sockerbit som beröm, oftast blir de gladare för en klapp på halsen eller en skrittpaus på lång tygel.
På nosen sitter det en mängd känselceller och dessutom långa känselhår. Och på samma sätt som små barn utforskar föremål genom att stoppa dem i munnen så vill hästen gärna utforska med nosen.
Hästens kroppskänsel - en kommunikationsapparat
Kroppskänseln är viktig, dels för att kunna prata med andra hästar, men också för kommunikationen mellan häst och ryttare. Skänklarna verkar ju genom känsel till exempel! Om man sitter och sparkar och nöter på hästens sidor så struntar den till sist i ryttarens signaler och blir "skänkeldöd", men känseln försvinner inte - hästen kan ju fortfarande känna en fluga som spatserar omkring på den. Men kommunikationen mellan hästen och ryttarens "skänkelhjälper" upphör att fungera. Då kan det vara bra för ryttaren att använda sig av övriga hjälper; rösten, vikthjälper - själva sätet och i sista hand spö och eventuellt sporrar.
Manken är ett annat känsligt område och ern upprörd häst lugnar sig lättare om man kliar den på manken. Det har jag använt många gånger i skogen och när vi mött "otäcka saker" på vägen. Det fungerar! Så gör hästarna mot varandra - det har ni säkert sett någon gång i hagen.
Kommentarer
Trackback
