Sullvia

Med sken menar man att hästen springer iväg i hög fart och att den då blir i stort sett omöjlig att kontrollera för ryttaren eller kusken. Förr i världen talade man om att hästar ”durkade”. Detta ord kommer från tyskans ”durchgehen” (bryta igenom) – vilket ganska bra beskriver vad som egentligen händer.

Det är mycket sällan en häst skenar på det sättet. Däremot har vissa hästar en tendens att ligga hårt på bettet – att ”pulla”. Vissa hästar kan bli svåra att kontrollera därför att bettet vid arbete i högt tempo kommer att ligga mot eller kila sig fast mellan kindtänderna. Man brukar då tala om hästar som ”tar bettet”.

Vad gör jag som ryttare?

Om man under ridning tappar kontrollen över sin häst, ska man försöka korta tygelgreppet – och göra detta med så små rörelser som möjligt. Om man sliter och drar kan detta bidra till att hästen blir ännu mer uppjagad. Att ”såga” hästen i munnen med växelvisa tygeldrag är sällan effektivt. På vissa hästar utlöser detta reflexen att slå upp huvudet, vilket ökar risken för att bettet ska hamna mot eller mellan kindtänderna.

Tygelföringen ska vara så låg och så fast som möjligt. Det är ofta effektivt att pressa handens knogar hårt mot hästhalsens ena sida och bibehålla ett fast tygelstöd på den sidan – samtidigt som man tar igenom serier av korta, hårda och stumma förhållningar i den andra. Om man tar igenom ett tygeltag samtidigt som man släpper tygelstödet på den motsatta sidan, mister tygeltaget mycket av sin effekt. Man riskerar dessutom att bettet kommer att dras genom hästens mun.

Det är oftast lättast att uppnå balans och stadga om man intar lätt sits på en häst som är på väg att ”gå ifrån” en. Lätt sits är också en förutsättning för den låga tygelföring som man eftersträvar i den här situationen.

På öppna ytor kan det vara en fördel att försöka leda in hästen på ett böjt spår. Man måste planera vägen noga – och ta hänsyn till terrängens beskaffenhet och underlag. En sväng på ett underlag av blöta höstlöv kan i högt tempo leda till en otäck kullridning. Om man lyckas leda in hästen på ett stort cirkelformigt spår blir den i allmänhet lättare att kontrollera. Man minskar cirkeln successivt och försöker sakta av.

De få hästar som har en återkommande benägenhet att skena bör behandlas med förebyggande åtgärder. De ska givetvis endast ridas av rutinerade ryttare. Foderstaten kan också vara en faktor som påverkar hästens beteende. Här måste man prova sig fram individuellt. Ryttaren måste också skärskåda sina ridvanor. En häst som varje dag galopperas i hög fart i en viss uppförsbacke, kommer med tiden att bli programmerad att ta fart i just den, och kanske alla liknande, backar.

Det är, vilket vi redan påpekat, ytterligt sällan som hästar skenar besinningslöst under ryttare. Däremot kan de av nervositet eller ”friskhet” bli svåra att reglera – något som ryttaren givetvis upplever som obehagligt. Den orutinerade ryttaren bör aldrig rida ut på en häst som kan bli svår att kontrollera. Innan man ger sig ut på en okänd häst är det viktigt att man har en grundlig ridutbildning bakom sig.

En häst som genom tålmodig utbildning lärt sig att lyssna till sin ryttare, kommer i allmänhet att göra det i alla tempon och alla miljöer. En bra grundutbildning av hästen är således den bästa garantin även i det här avseendet.