Förstå din häst
Hästen har inte samma synfält som oss
På grund av att hästarnas ögon sitter på sidorna av huvudet i motsats till oss människor som har ögonen mitt i ansiktet så har hästarna ett helt annorlunda seende. Hästar ser sämre framåt än vi. Däremot ser de bra åt sidorna och en del bakåt (Vem har inte drabbats av soptunnemonstret eller ett ruggigt cykeltroll?). Om hästen höjer på huvudet ser den bättre rakt fram. För att få skärpa på det som hästen ser, höjer och sänker den på huvudet. Som ryttare är det viktigt att tänka på att man låter hästen höja på huvudet vid hoppning, så att den ser hindret bättre.
Djupseende, färgseende och mörkerseende
Vem har inte blivit stående med sin häst vid en ynkans liten vattenpöl? Hästen har vägrat att ta ett steg och man blir argare och argare… Stopp, nu är det dags att tänka till igen! Hästen har svårt med djupseendet, eftersom bilden av ett föremål kommer till hjärnan som två bilder, som sedan måste kombineras till en bild i hjärnan. Människan ser föremålet med bägge ögonen samtidigt och har lättare att se djup. Det är därför många hästar tycker att det är läskigt med vattenpölar och diken, de ser helt enkelt inte hur djupt det är! Hålor i en väg uppfattas bara som skuggor.
Hästar kan se färger och är alltså inte färgblinda som t ex hundar. Ska man säga någon ordning på hur färgerna är för hästarna så är det att lättast ser de gult, sedan i ordningen grönt, blått och sist rött. Vitt och svart kan vara lite otäcka eftersom de egentligen inte är någon färg alls. Nu kanske det är lättare att förstå att det är olika färger på hindren på en hopptävling? Med olika färgkombinationer blir banorna olika svåra.
Mörkerseendet har hästarna det lite jobbigt att ställa om till. Det tar ungefär 1-1½ timme för hästen att ställa om ögonen från ljus till mörker. Det bör vi som hästmänniskor ha i åtanke när vi tvingar in hästarna i en mörk transport! Ha ordentlig belysning i transporten och framdörren öppen när ni lastar, så gör ni transporten mer inbjudande för hästen.
En utmärkt hörsel
I hästens öron finns det fler muskler än vad som finns i hela människans ansikte! Hela 13 muskelpar styr öronen. Det gör att öronen kan vridas i nästan vilken riktning som helst och hästen har lätt för att samla in ljud från alla håll. Dessutom hör hästen bättre än människan och uppfattar högre toner än våra öron. Det gör ju att hästen kan bli skrämd av ett ljud som ryttaren inte ens uppfattar (Korven är expert på att avslöja "spioner" bland träden). Det är något att komma ihåg innan man tycker att hästen är dum och skyggar för "ingenting". Hästen är också väldigt känslig för röster, inte för orden men för tonläget som människan använder. Prata mycket med din häst och använd ETT tonläge varje gång du berömmer och ETT varje gång som du tillrättavisar. Man måste vara konsekvent och göra likadant varje gång, hästarna lär sig snabbt att förstå vad som är tillåtet och vad som inte är tillåtet.
Lukt och smak
Hästen har ett väldigt väl utvecklat luktsinne. Den kan faktiskt lukta sig till rädsla hos människan Detta är något hästen gärna använder för att ta över ledarskapet över skötare/ryttare, vilket ofta leder till missförstånd mellan häst och människa. Hästens nos är extra känslig för lukten av blod och många hästar blir uppskärrade när de kommer i närheten av t ex slakterier. I flocken håller hästarna koll på varandra genom lukten och hästar som luktar "fel" stöts ut. Det är därför hästar som kommer nya till ett stall kan ha svårt att komma in i gemenskapen. Lukter kan betyda både skrämsel och trygghet. Lukten av gris och älg är till exempel läskiga (grannens ungdjur också!), medan många hästar känner sig trygga när de känner doften av skötarens jacka.
Smaken är inte lika väl utvecklad som luktsinnet hos hästarna. Men ändå är den ett viktigt hjälpmedel för hästen att hitta ofarlig föda. De flesta hästar gillar sötsaker, men för den sakens skull är det inte säker att de uppfattar en sockerbit som beröm, oftast blir de gladare för en klapp på halsen eller en skrittpaus på lång tygel.
På nosen sitter det en mängd känselceller och dessutom långa känselhår. Och på samma sätt som små barn utforskar föremål genom att stoppa dem i munnen så vill hästen gärna utforska med nosen.
Hästens kroppskänsel - en kommunikationsapparat
Kroppskänseln är viktig, dels för att kunna prata med andra hästar, men också för kommunikationen mellan häst och ryttare. Skänklarna verkar ju genom känsel till exempel! Om man sitter och sparkar och nöter på hästens sidor så struntar den till sist i ryttarens signaler och blir "skänkeldöd", men känseln försvinner inte - hästen kan ju fortfarande känna en fluga som spatserar omkring på den. Men kommunikationen mellan hästen och ryttarens "skänkelhjälper" upphör att fungera. Då kan det vara bra för ryttaren att använda sig av övriga hjälper; rösten, vikthjälper - själva sätet och i sista hand spö och eventuellt sporrar.
Manken är ett annat känsligt område och ern upprörd häst lugnar sig lättare om man kliar den på manken. Det har jag använt många gånger i skogen och när vi mött "otäcka saker" på vägen. Det fungerar! Så gör hästarna mot varandra - det har ni säkert sett någon gång i hagen.

Om hästen skenar
Med sken menar man att hästen springer iväg i hög fart och att den då blir i stort sett omöjlig att kontrollera för ryttaren eller kusken. Förr i världen talade man om att hästar ”durkade”. Detta ord kommer från tyskans ”durchgehen” (bryta igenom) – vilket ganska bra beskriver vad som egentligen händer.
Det är mycket sällan en häst skenar på det sättet. Däremot har vissa hästar en tendens att ligga hårt på bettet – att ”pulla”. Vissa hästar kan bli svåra att kontrollera därför att bettet vid arbete i högt tempo kommer att ligga mot eller kila sig fast mellan kindtänderna. Man brukar då tala om hästar som ”tar bettet”.
Vad gör jag som ryttare?
Om man under ridning tappar kontrollen över sin häst, ska man försöka korta tygelgreppet – och göra detta med så små rörelser som möjligt. Om man sliter och drar kan detta bidra till att hästen blir ännu mer uppjagad. Att ”såga” hästen i munnen med växelvisa tygeldrag är sällan effektivt. På vissa hästar utlöser detta reflexen att slå upp huvudet, vilket ökar risken för att bettet ska hamna mot eller mellan kindtänderna.
Tygelföringen ska vara så låg och så fast som möjligt. Det är ofta effektivt att pressa handens knogar hårt mot hästhalsens ena sida och bibehålla ett fast tygelstöd på den sidan – samtidigt som man tar igenom serier av korta, hårda och stumma förhållningar i den andra. Om man tar igenom ett tygeltag samtidigt som man släpper tygelstödet på den motsatta sidan, mister tygeltaget mycket av sin effekt. Man riskerar dessutom att bettet kommer att dras genom hästens mun.
Det är oftast lättast att uppnå balans och stadga om man intar lätt sits på en häst som är på väg att ”gå ifrån” en. Lätt sits är också en förutsättning för den låga tygelföring som man eftersträvar i den här situationen.
På öppna ytor kan det vara en fördel att försöka leda in hästen på ett böjt spår. Man måste planera vägen noga – och ta hänsyn till terrängens beskaffenhet och underlag. En sväng på ett underlag av blöta höstlöv kan i högt tempo leda till en otäck kullridning. Om man lyckas leda in hästen på ett stort cirkelformigt spår blir den i allmänhet lättare att kontrollera. Man minskar cirkeln successivt och försöker sakta av.
De få hästar som har en återkommande benägenhet att skena bör behandlas med förebyggande åtgärder. De ska givetvis endast ridas av rutinerade ryttare. Foderstaten kan också vara en faktor som påverkar hästens beteende. Här måste man prova sig fram individuellt. Ryttaren måste också skärskåda sina ridvanor. En häst som varje dag galopperas i hög fart i en viss uppförsbacke, kommer med tiden att bli programmerad att ta fart i just den, och kanske alla liknande, backar.
Det är, vilket vi redan påpekat, ytterligt sällan som hästar skenar besinningslöst under ryttare. Däremot kan de av nervositet eller ”friskhet” bli svåra att reglera – något som ryttaren givetvis upplever som obehagligt. Den orutinerade ryttaren bör aldrig rida ut på en häst som kan bli svår att kontrollera. Innan man ger sig ut på en okänd häst är det viktigt att man har en grundlig ridutbildning bakom sig.
En häst som genom tålmodig utbildning lärt sig att lyssna till sin ryttare, kommer i allmänhet att göra det i alla tempon och alla miljöer. En bra grundutbildning av hästen är således den bästa garantin även i det här avseendet.
Mer fakta om islandshästen
Det första man tänker på när man hör ordet Islandshäst, är oftast gångarterna tölt och flygande pass. Tölten är en fyrtaktig gångart där hästen förflyttar fötterna i samma ordning som i skritt fast fortare, enkelt uttryckt. I skritt har man alltid två eller tre hovar i marken, och i tölt har man alltid två eller tre hovar i luften. I flygande pass flyttar hästen samma sidas fram- och bakben samtidigt. Det går verkligen fort och man bör inte försöka svänga i flygande pass, för då är det risk att gå omkull. Islandshästarna delas in i fyr- respektive femgångare, beroende på om de har flygande pass eller inte. Femgångarna kan dessutom prestera en "sjätte", oönskad gångart: grisepass. Det ser inte snyggt ut och verkar dessutom förstelnande på hästen. Även om Islandshästarna är de mest kända utövarna av dessa gångarter, så är de inte ensamma om dem. Det finns flera sorters gångartshästar i Amerika, som t.ex. Tennessee Walker, Peruansk Paso, Paso Fino och American Saddlebred. Den ryska Bashkirhästen kan också tölta. |
Trots sin ringa storlek kan de ta stora bördor. Ända upp över 100 kg kan de bära, beroende på typ och storlek. En vältränad häst kan klara ännu mer. De flesta turridningsföretag och ridskolor brukar ha en gräns på 90 eller 100 kg, beroende på hur jobbiga arbetsdagar hästarna har. Det är för att hästarna ska hålla längre. Styrkan kostar kraft, och islandshästar växer något långsammare än andra hästar. Man får inte ha för bråttom med inridningen. Oftast börjar man rida in hästarna vid fyra års ålder, och tar det väldigt lugnt i början. Islandshästen är inte helt färdigvuxen förrän den är åtta, men i gengäld kan den bli över trettiofem år gammal om man har tur. Så man har verkligen igen det om man tar det försiktigt i början. Mellan tolv och femton år räknas som "karriärtoppen". |
Islandshästens unika gångarter
Skritt rids i två olika tempon.
"Fri skritt" innebär att hästen går med helt långa tyglar.
Halsen och huvudet är lägre än manken och hästen går med energiska steg.
Fri skritt brukar användas som uppvärmning innan ett träningspass och när
man varvar ned hästen efteråt. Sedan har vi "mellanskritt" där hästen går
med vägvinnande steg på tygeln. Hästen ska ha gott övertramp, ju längre,
desto bättre.
Tölt: är en fyrtaktig gångart utan sväv, och steg i denna ordning;vänster
bakben,vänster framben,höger framben,höger bakben,höger framben.
förflyttningen är parallell. Det är bekvämt att rida i tölt, det känns igen på ljudet,
en jämn fyrtaks rytm,syns på långt håll,hästen bär huvudet högt och värdigt,svansen böljar stolt!
det känns som om man åker häst,ryttaren sitter så gott som orölig i sadeln.
Tölten kallas även "Gudarnas gåva"
för att den är så bekväm.
Pass,Flygande pass är en femte gångart som en del islandhästar har.
Inom islandshästridning säger man "kronan på verket"
om passen. Går i fyrtakt med jämna mellanrum och steg i denna ordning;
både fram-och bakben på ena sidan samtidigt.Pass är fartens tjusning!
Trav: är en språnartad diagonal rörelse,den är tvåtaktig,något obekväm.
Mellan de diagonala trampen ligger ett visst svävmoment. Beroende på svävmomentets
längd och hästens elasticitet blir travet mer eller mindre vägvinnande.
Galopp: som är en tretaktig, är en oliksidig språngartad rörelse.med ett visst svävmoment.





Hästens ursprung
Själva intresset för hästdjuren kom i England under första hälften av 1800-talet. Sir Richard Owen, brittisk paleontolog, var den förste att namnge ett hästdjur som hittats i de eocena (ca 55 miljoner år sedan) ler-avlagringar, som finns runt London. Owen gav häst-djuret namnet Hyracotherium. I västra Nordamerika, fann O.C. Marsh, professor i paleontologi vid Yale University i se-nare hälften av 1800-talet, ett nytt hästdjurssläkte, vid en av sina flertalet expeditioner. Marsh gav hästdjuret namnet, Eohippus - ”gryningshästen”. Brittiska och amerikanska paleontologer upptäckte under 1900-talet, vid en jämförelse av de bägge hästdjuren att de var ett och samma djursläkte. (För enkelhetens skull heter Hyracotherium/Eohippus, fortsättningsvis Eohippus i den här historien. Förf. anm.)
Eohippus, var små till växten, ca 22-50 cm höga. De hade fyra tår på framfoten och tre på bakfoten. Forskarna har genom att titta på tänderna på de tidiga hästdjuren kunnat dra slutsatsen att de levde på mjukt och saftigt foder, t ex blad och löv. Eohippus var väldigt spridda geografiskt. De mest kända lämningarna är från Nordamerika, men de finns även väl representerade i England och övriga Västeuropa. Anledningen till att Eohippus är så väl spridd beror på att det förmodligen var möjligt att förflytta sig mellan Gamla och Nya världen, genom att Atlantiska Oceanen då var mycket smalare. Sedan har denna väg förstörts i och med att kontinentalförskjutningen, ökat Oceanens bredd. Det har även visat sig att hästdjuren har använt ”landbryggan”, vid det som numera är Berings Sund. De fyrtåiga bladätarna dog ut för omkring 38 miljoner år sedan.
