Hästens ursprung
Hästens utveckling från Hyracotherium/Eohippus ”Gryningshästen” till dagens Equus ”den moderna hästen”. Dagens tamhästar härstammar, i krokigt nedstigande led ifrån den lilla Hyracotherium/Eohippus. Tack vare att det finns rikligt med fossila avlagringar i västra Nordamerika, har paleontologerna (paleontologi - läran om utdöda växter och djur. Författarens anmärkning) fått god kunskap om hästdjurens framväxt. Både dagens hästar och de fossila hästdjuren tillhör gruppen uddatåiga hovdjur och omfattar medelstora till stora växtätande däggdjur. Noshörning och tapir är andra exempel på uddatåiga hovdjur.
Själva intresset för hästdjuren kom i England under första hälften av 1800-talet. Sir Richard Owen, brittisk paleontolog, var den förste att namnge ett hästdjur som hittats i de eocena (ca 55 miljoner år sedan) ler-avlagringar, som finns runt London. Owen gav häst-djuret namnet Hyracotherium. I västra Nordamerika, fann O.C. Marsh, professor i paleontologi vid Yale University i se-nare hälften av 1800-talet, ett nytt hästdjurssläkte, vid en av sina flertalet expeditioner. Marsh gav hästdjuret namnet, Eohippus - ”gryningshästen”. Brittiska och amerikanska paleontologer upptäckte under 1900-talet, vid en jämförelse av de bägge hästdjuren att de var ett och samma djursläkte. (För enkelhetens skull heter Hyracotherium/Eohippus, fortsättningsvis Eohippus i den här historien. Förf. anm.)
Eohippus, var små till växten, ca 22-50 cm höga. De hade fyra tår på framfoten och tre på bakfoten. Forskarna har genom att titta på tänderna på de tidiga hästdjuren kunnat dra slutsatsen att de levde på mjukt och saftigt foder, t ex blad och löv. Eohippus var väldigt spridda geografiskt. De mest kända lämningarna är från Nordamerika, men de finns även väl representerade i England och övriga Västeuropa. Anledningen till att Eohippus är så väl spridd beror på att det förmodligen var möjligt att förflytta sig mellan Gamla och Nya världen, genom att Atlantiska Oceanen då var mycket smalare. Sedan har denna väg förstörts i och med att kontinentalförskjutningen, ökat Oceanens bredd. Det har även visat sig att hästdjuren har använt ”landbryggan”, vid det som numera är Berings Sund. De fyrtåiga bladätarna dog ut för omkring 38 miljoner år sedan.
Själva intresset för hästdjuren kom i England under första hälften av 1800-talet. Sir Richard Owen, brittisk paleontolog, var den förste att namnge ett hästdjur som hittats i de eocena (ca 55 miljoner år sedan) ler-avlagringar, som finns runt London. Owen gav häst-djuret namnet Hyracotherium. I västra Nordamerika, fann O.C. Marsh, professor i paleontologi vid Yale University i se-nare hälften av 1800-talet, ett nytt hästdjurssläkte, vid en av sina flertalet expeditioner. Marsh gav hästdjuret namnet, Eohippus - ”gryningshästen”. Brittiska och amerikanska paleontologer upptäckte under 1900-talet, vid en jämförelse av de bägge hästdjuren att de var ett och samma djursläkte. (För enkelhetens skull heter Hyracotherium/Eohippus, fortsättningsvis Eohippus i den här historien. Förf. anm.)
Eohippus, var små till växten, ca 22-50 cm höga. De hade fyra tår på framfoten och tre på bakfoten. Forskarna har genom att titta på tänderna på de tidiga hästdjuren kunnat dra slutsatsen att de levde på mjukt och saftigt foder, t ex blad och löv. Eohippus var väldigt spridda geografiskt. De mest kända lämningarna är från Nordamerika, men de finns även väl representerade i England och övriga Västeuropa. Anledningen till att Eohippus är så väl spridd beror på att det förmodligen var möjligt att förflytta sig mellan Gamla och Nya världen, genom att Atlantiska Oceanen då var mycket smalare. Sedan har denna väg förstörts i och med att kontinentalförskjutningen, ökat Oceanens bredd. Det har även visat sig att hästdjuren har använt ”landbryggan”, vid det som numera är Berings Sund. De fyrtåiga bladätarna dog ut för omkring 38 miljoner år sedan.
Kommentarer
Trackback
